Middag med G&S

Temat för kvällen var Château Palmer och äntligen skulle vi få morkulla, den yppersta af stekar näst efter fasanen enligt Hagdahl! Det är en dyr fågel – rabatterat pris 400 kr per styck! Flygfäet kräver några egna ord. Det serverades som Bécasse au fumet, vilket innebär att först mixa en smetig gegga på alla inälvor exklusive magen då den kan innehålla småsten. Däremot ska tarmarna ingå (man räknar med att fågeln skiter ur sig tillräckligt snabbt)! En sås kokas på skrovet med vin och redes med lite av geggan samt lite gåslever.

Man breder geggan på rågbröd, lägger på de stekta brösten och värmer i ugn, serverar med såsen och de stekta låren bredvid. Man ska inte glömma att lägga på huvudet med näbb, vilket också har körts i ung. Tanken är att klyva skalle och näbb på längden, vilket kan vara svårt att få till snyggt. Man ska i alla fall äta skallens innehåll. Serveras utan extra tillbehör.

Hur smakade det? Mycket rikt och viltigt med någon myskliknande, nästan parfymerad ton. Inget för nybörjare på vilt, men en klart häftig smakupplevelse som jag inte kan jämföra med något annat. Klart godare än svan som är det viltigaste jag ätit tidigare.  Låren var det minst intressanta i sammanhanget, skulle en annan gång kunna få bli en timbal istället.

IMG_2586mini

Vinerna då? Bubbel som start, Orpale 1996 från S:t Gall ackompagnerad av krustader med stenmurkelstuvning. Vinet var inte alls lika bra som på nyårsafton utan mer dämpat och lite bittert i slutet. Bara 3p.

IMG_2596mini

Dalsheimer Hubacker Riesling Spätlese ”26” 2004 från Keller var lätt, ren, klar och fortfarande druvig med fin balans, längd och harmoni. Lätt 4p. Utmärkt med sin lätthet och finess till Foie gras de canard au torchon.

IMG_2587mini

Riesling cuvée Frédéric Emile 2005 var ett fylligt och rikt vin med robusta drag och väl mycket botrytisinslag för min smak. Det gav vinet en besk och stum avslutning. 2,5p.

Då var Riesling Pechstein GC 2005 från Bürklin-Wolf klart roligare; fin ton av torkad frukt och liten mognadston, balans, god syra och längd med lätt pfalzjordighet (närmare bestämt vulkanisk basalt). 4p. Båda vinerna serverades till en ostronsoppa.

IMG_2588miniIMG_2589mini

 

 

 

 

Så till Palmer. 1979 bjöd på mycket mogen doft med skog, lite kaffe utan någon frukt kvar. Smaken var torr, syrlig, lite stum och vresig med påtagliga tanniner. Lite oväntat för en 33-åring. Men detta gjorde att den stod emot morkullans täta smak riktigt bra. 3p.

Palmer 1982 är inte känd som något av de mer framstående vinerna detta eminenta år. God frukt i doften i alla fall; ceder, tobak och lite kola. Smaken lätt, men snygg och balanserad med bra längd. Kom dock till korta i morkullans sällskap. 3,5p.

Palmer 1983 anses däremot vara ett av de bästa vinerna från detta år. Mycket komplex och mångfacetterad doft med mognad, tryffel, kola, ceder och tobak. Smaken stram, koncentrerad, läcker och finstämd med snyggt avrundade tanniner. 4,5p.

Palmer 2007 kändes klart ungt med tydligt rostade toner. Det fanns riktigt bra frukt med cassis och plommoninslag. Tydliga men milda tanniner summerar till ett gott medelfylligt vin med god framtid. 3,5p. De två sista fick sällskap av Etivaz, Sivans 36-månaders prästost och Abbaye de Tamie (kittost).

IMG_2592miniIMG_2593miniIMG_2594miniIMG_2595mini

 

 

 

 

Graham’s Vintage Port 1980 var kryddigt, mintigt, ganska strävt och lite robust med te, slånbär och bra längd. 3,5p. Chokladfondant enligt Mannerström fungerade bra till då den inte var så söt.

IMG_2597mini

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s