Tungspetsens vänner

Nördarna samlades i lördags för att avnjuta diverse goda viner i sällskap av anständig mat.

Då jag sprang rätt mycket ut och in i köket, så blir kommentarerna lite mer kortfattade än vanligt. Vi började med en förlöpare som visade sig vara en Greywacke Pinot Noir 2009 från Marlborough, inköpt på plats. Det distriktet är väl inte det bästa för pinot, men detta exemplar var riktigt bra med ren och tydlig pinocity. 3,5p.

Första bubblet var utvecklat, brödigt, nötigt och lite smörigt på näsan med ett uns nougat, men dessvärre också en liten muggighet. Smaken var initialt fin, fyllig och lång med gräddig mousse, relativt mjuk syra och viss elegans. Efter ett tag stod det klart att det var korkat, om än inte mycket. Det var Moëts Les Vignes de Saran Chouilly Grand Cru, baserat på -96, -97 och lite annat. Därtill läckert tilltugg i form av källburgare 2.0 (stekta bitar av surdegsbröd med lätthalstrade bitar av hjortfilé, toppat med tunna skivor av guanciale, dvs italiensk griskind).

Bubbel nr 2 bjöd på en ren, fin, brödig och utvecklad doft med nötter, lite fat och ett uns vinteräpplen. Smaken var stram, syrlig och påtagligt torr med längd, lite fat, elegans och stil. Ganska uppfordrande; inget för slödrickare. Facit Bollinger RD 1996, deggad oktober 2005. 4,5p. Laxtartar med bland annat avokado, vaktelägg och lite löjrom passade fint till.

IMG_3226mini

Nästa rätt var friterade bitar av torskrygg panerade i en blandning av panko, rivna cashewnötter och torkade limeblad, serverade med sallad på mango, gurka och lite spansk peppar. Inget som gör det lätt för tillhörande vin, men Graacher Himmelreich Spätlese 2004 från J J Prüm fungerade fint; lätt, balanserat, elegant och lätt mineraligt med rätt söt attack, fin längd och ren, torr avslutning. 4p.

Många vita bourgogner från 2005 har visat en ovilja att utvecklas och snarast behållit sin ungdomliga fräschör. Så icke denna Corton-Charlemagne 2005 från Jadot; klart utvecklat med fat, nötter och flinta i doften. Smaken var tät, rik, lång och rätt fatig med en del vinteräpplen, något som störde mig mer än de andra. Knappt 4p. Maten bestod av snabbt halstrade filéer av piggvar med ett hopkok av strimlad vitlök, gul lök, bacon och vinäger.

IMG_3227mini

Sedan var det dags för fyra röda till en eminent renkalvfilé med tillbehör. Första vinet doftade kola, tobak och lite ek med någon vanilj och kändes rätt fin. Smaken bjöd på påtagliga tanniner, ek, längd och elegans i en rätt eldig omfamning. Det var koncentrerat, men blev lite dilligt när det fick stå i glaset. Det var en Pesquera Janus 1995, som erhöll 4p när den var som bäst. Nummer två osade klassisk och elgant bordeaux; tobak, ceder, stall och asiatiska kryddor med endast lite cassis. Smaken sträv, stram, läcker och finessrik med tobak, ceder och fin koncentration. En Leoville Poyferré 1990. 4,5p.

IMG_3228mini

Det tredje röda var något helt annorlunda; ljust i färgen med liten, finstämd, mintlik doft parad med aningen höstlöv. Fina, tydliga tanniner, höstlöv igen, animaliska toner plus bra syra blandades till en stilig och elegant mix med bra längd. Det var en fottrampad Barolo 1978 från E Pira. 4,5p. Nästa vin antydde att vi var tillbaka i Bordeaux – en dov, utvecklad, fin doft med tobak, ceder och cassis. Den växte till sig i glaset också. Smaken var elegant, läcker och tät utan att vara påträngande. Här fanns fina tanniner, ceder, stall och cassis. Ett uns paprika drar dock ner finessen så att vinet landar på dryga 4,5p. Mouton 1982 var det, en legendar.

Avslutande vin fick oss att tänka tawny port. Det doftade fat, nötter och knäck på ett rikt och eteriskt sätt. Smaken bekräftade doftintrycken och spädde på med sötma, torkad frukt, karamelltoner, frisk syra, intensitet, längd och ett uns bitterhet. Här fanns också en chokladton som man normalt inte hittar i port och madeira. Kunde det vara en lite annorlunda Colheita? Nu var det Penfolds Grandfather, ett starkvin gjort som tawny med snittålder tjugo år och huvudsaklig druva Mourvèdre. Snudd på 4,5p.

IMG_3229mini

Mouton saknas på bilden – tomflaskan fick fötter och befinner sig nu kanske hos någon skojare för påfyllning.

Annonser

2 kommentarer

  1. E.T. · · Svara

    Nå, ”skojaren” är den som medbringade buteljen, och den står vacker på troféhyllan i vinkällaren…

    1. Det var ju för väl, men vakta tomflaskan ordentligt, det är ett värdeföremål…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s