Barolo dag 3

Efter fruktost försöker Lena kontakta Lufthansa men utan framgång. Ett första telefonnummer anses inte vara i bruk och ett annat går det inte att komma fram på. Verkar vara en rejäl överbelastning, så vi låter saken bero.
Vi ska inte vara hos Giacomo Conterno förrän 11.00 och gläds för varje minut klockan närmar sig utan att vi fått något samtal med återbud. Roberto Conterno är känd för att ställa in besök med kort varsel när han har något viktigare att göra (det hände oss i somras).
Vi åker in till Barolo och hoppas att någon annan producent ska ha öppet så att vi kan glida in på en snabbis. Borgogno öppnar inte förrän 10.30, men vi tittar in hos Barale Fratelli. Barbaresco Saraboella 2009 är stram och snygg med rödbärig frukt och fin syra. Barolo Castellero 2010 är återhållen och välstrukturerad med fina tanniner och frisk syra, medan 2009 av samma sak har riktigt fin frukt och mer dämpad struktur. Bra. Barolo Bussia Riserva 2007 och Barolo Cannubi 2005 bär båda spår av att ha varit öppnade ett tag, så de undandrar sig bedömning. Det kändes dock som att de borde vara bra, speciellt den förra. Nog värt ett längre återbesök.
IMG_3828mini
Väl hos Conterno i Monforte blir vi väl mottagna av Roberto som tar oss ut i källaren för provsmakning. Här provar man alltid från fat, såvida det inte är jästider, då man istället testar vinerna från flaska i provrummet. Vi börjar med Barbera, först en från Cascina Francia 2012, som har rik, rödbärig frukt med frisk syra och fin intensitet i rätt elegant stil. En pendang från Cerretta har även rik frukt och fräschör, men känns lite mer robust.
När Lena undrar varför Roberto har Barbera på så fin Barolomark går han igång. Han vill absolut inte plocka bort sin Barbera och det är uppenbart att han verkligen uppskattar Barbera. Den druvan uttrycker vingården bättre i varma år, men med Baroloviner är det tvärtom. Själv dricker han gärna sin Barbera vid 4 – 5 års ålder och menar att de bör drickas inom tio år.
IMG_3831mini
Vi går över till att prova Barolo och börjar med Cascina Francia 2010 som är elegant och stilig med tydliga, fina tanniner och bra frukt. Klart lovande. Vi övergår till Cerretta 2010, vilket är första årgången från denna 3 ha stora vingård, köpt 2008. Vinet är först tufft och väldigt bråkigt, men lugnar ner sig och utvecklas fint i glaset. När jag påpekar detta får vi veta att vinet drogs om för två dagar sedan! Cerretta 2011 (ett varmare år) känns drickbar redan nu med renhet, rondör och ganska rik frukt. Cascina Francia är för övrigt 14 ha.
Roberto vill absolut inte ha någon ekkaraktär i vinet, så stavarna till faten lagras så länge som 6 – 8 år innan de binds ihop. Faten rostas inte och när nya botti anländer lakas de ur med vatten och salt. Varje år rengörs de dessutom med 80-gradigt vatten under högtryck.
Här avstjälkas alla druvor, trots att Nebbiolo är svår att avstjälka. Roberto gjorde försök med att behålla en del stjälkar i såväl Barbera som Nebbiolo, men resultatet var i hans tycke katastrofalt. Vi noterar att när Roberto tappar upp vin från fat så torkar han upp varenda spilld droppe och torkar även ur det sista i kranen.
Vi provar värstingen Monfortino av årgång 2008, vilken ska buteljers i juni. Druvorna kommer från utvalda parceller i Cascina Francia och är sent skördade (29 oktober). Jäsningen har dessutom skett vid en något högre temperatur, uppåt 35 grader. Det finns i ju för sig en liten varm ton i vinet men den överröstas av all komplexitet, rik frukt, tuffa tanniner och intensitet med fin balans i eftersmaken. Strålande. Någon Monfortino gjordes vare sig 2007 eller 2009, då dessa år inte gav önskad karaktär.
När Anders försynt undrar om det inte går att få prova något äldre nickar Roberto, går ut och kommer tillbaka med en Cascina Francia 1999! Vinet känns utvecklat och börjar med tjära, rök och tydliga skogstoner för att sedan veckla ut sig och bjuda på en komplex, kryddig doft med drag av torkad frukt. Ett privilegium att få prova. Innan vi åker därifrån frågar vi om senare årgångar och Roberto verkar nöjd med 2012, samtidigt som han ger 2013 rika lovord.
IMG_3837mini
Vi tar en lätt och snabb lunch inne i Monforte på Il Grappolino innan vi fortsätter mot Verduno, norr om La Morra. Vi besöker Fratelli Alessandria där en av sönerna, Alessandro tar emot. De producerar 4 Baroli; en standard samt vardera en från vingårdarna Monvigliero, San Lorenzo och Gramolere. Den senare ligger i Monforte, resten i Verduno. Det anses att Barolo från Verduno är mer kryddig och lite slankare med ett uns av La Morra-finessen.IMG_3845mini
Standardbarolon 2009 är tydligt kryddig och nästan lite dammig i klassisk stram stil. San Lorenzo 2009 är också stram, kryddig och lite kritig samtidigt som den är tätare. Monvigliero 2009 har bra intensitet, längd, kryddor och struktur. Med Gramolere 2008 märks Monfortestrukturen; vinet är tuffare, tätare och lite rikare i frukten. Ett trevligt besök som lär oss en del om Verdunokaraktären.
IMG_3846mini
Middagen har vi bokat på Massimo Camio’s nya restaurant i Barolo. Han hade tidigare den enstjärniga Borgo Antico, så vi går dit med förväntningar. Vi väljer femrättersmenyn och konstaterar att det är vällagad traditionellt exekverad mat, om än lite fantasilös och det når inte riktigt stjärnnivå. Man märker dock ambitionerna och servisen är nära nog tvåstjärnig. Att Signore Camio kommer ut tre gånger från köket och frågar om allt är till belåtenhet känns kanske lite överdrivet. Bäst är en liten ammis bestående av en rödbetssmakande krämig soppa med lätt örtkryddade bitar av kanin i. Carne cruda di Fassone serveras på lite annat sätt och är bra. IMG_3848mini
IMG_3849mini
Vi dricker först ett bra bubbel från Rocche dei Manzoni och sedan en Vigna Rionda 2004 från Oddero (nej, inte Luigi Oddero som stod för Vigna Rionda dan innan). Den karaktäriseras av kryddor, läder och skog med förväntad kraftfullhet. Aningen robust dock.
IMG_3851mini

Annonser

2 kommentarer

  1. yquemisno1 · · Svara

    Trevligt att återuppleva resan genom dina inlägg!
    En liten rättelse: Alessandro, som tog hand om oss hos Fratelli Alessandria, är inte en av sönerna, i alla fall inte till ägaren, utan en av bröderna Alessandria. Han presenterade sig som ”lo zio”, dvs farbrodern. Hans bror heter Gian Battista och det var alltså dennes son, Vittore, som jag hade kontakt med angående vårt besök.

    1. Asch då, jag trodde det var precis tvärtom. Glad att få detta korrigerat. Fast Alessandro såg ändå rätt ung ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s