Barolo dag 4

Inte för logikens, men väl för ordningens skull så får dagens rubrik ändå vara Barolo, trots att vi tänkt att tillbringa merparten av dagen borta i Barbaresco. Dagens prövningar börjar dock vid frukost, där Lena efter lika delar väntande, frustration och irritation lyckas boka om oss så att vi trots allt kommer hem i morgon fredag. Dock ej med Lufthansa utan med Lufthansa Cityline, vilket uppenbarligen är ett helt annat bolag där piloterna inte strejkar.
Vi lyckas efter lite trixande leta oss fram till Cigliuti, strax utanför Neive, precis ovanför Seraboellavingården. Egendomen som omfattar 7,5 ha vingård drivs idag av systrarna Claudia och Silvia Cigliuti. Det är Claudia som tar emot och berättar att deras far redan på 60-talet drog ner skördeuttaget. Hon betonar vikten av grön skörd i mitten av juli och även i slutet av augusti. Här används naturlig jäst, jäsningen sker i rostfritt och lagring sker i botti och barrique. Men Claudia vill absolut inte ha för mycket ekkaraktär i sin Barbaresco. Hon anser 2010 är ett mycket bra, klassiskt år. Det är intressant att omdragning etc sker med hänsyn till månen, vilket inte är ovanligt i dessa trakter. Det handlar inte om någon Steinerinfluens utan enbart om gammal odlartradition.
IMG_3864mini
Vi provar diverse viner från fat, men de är som så ofta svårbedömda och kallt är det också i källaren. Så småningom landar vi i provningsrummet och vi börjar med Barbaresco Vie Erte 2010; snyggt, lovande och fokuserat med bra frukt och tydliga, fina tanniner. Seraboella 2010 är ett nummer större på alla plan; rik frukt, fin koncentration och komplexitet. Mycket bra. Samma vin ett år yngre är lite eldigt, men snyggt och rikt med bra intensitet och kraft. Vi får även Seraboella 2008 från magnum. Första flaskan är korkad, men den andra är bra med någon utveckling, fin frukt, lite målarlåda och aningen robust slut. Claudia anser att 2008 inte är lika klassisk som 2010, utan snarast som ett mellanting av 2009 och 2010. Cigliuti är helt klart en producent väl värd att följa.
Vi ger oss iväg till själva byn Barbaresco och stövlar in på kooperativet. Vi har en tid bokad imorgon fredag, men frågar om vi inte kan få komma redan idag eftermiddag. Jodå, det går bra. Vi frågar även efter lämplig lunchrestaurant, då utmärkta trattoria Antica Torre precis intill har sin riposo settimanale idag. Vi blir ivägskickade till utkanten av byn, där restaurangen vars namn jag tappat serverar oss god och närande föda.
Tillbaka hos Prudottori del Barbaresco tar vinmakaren Luca Cravanzola emot. Han berättar om kooperativets grundbultar; endast nebbiolo, alla medlemmar levererar alla sina druvor så det finns inget rum för egen vinifiering och försäljning samt att odlaren betalas för kvalitet 2 – 5 € per kg. Det är 50 odlare med en gemensam areal på 94 ha, så det är nästan 20% av Barbaresco.
IMG_3871mini
Vi provar en 2012 Langhe Nebbiolo som är en nedklassad Barbaresco – bra, stram, lite robust med röda bär. Barbaresco 2010 har intensitet och bra frukt med frisk syra och aningen gröna tanniner. 2009 av samma vin känns mer balanserat och harmoniskt med fin längd. Och 2008 har ett mer klassiskt uttryck med mint, fin syra, lite svalare frukt och bra längd.
Luca anser att anser generellt sett att 2010 är bättre i Barolo än i Barbaresco, medan motsatsen gäller för 2009. 2013 tycker han är varierande, men kan vara fantastiskt beroende på vingård, medan 2012 visar en mer homogen, bra kvalitet.
IMG_3874mini
Vi går över till Cru-viner, som det inte blir några av 2010, utan de vinerna går rakt ner i standard-Barbarescon. Rio Sordo 2008 är komplex, kryddig, återhållen och stram med rätt tuffa tanniner. 2009 av samma vin känns elegantare och mer delikat med fina tanniner, bra frukt och lite rosentoner. Som kontrast får vi Montestefano 2009, där druvorna vuxit i annan jord och även haft lite andra väderförutsättningar. Det är ett tufft vin i Serralunga-stil med choklad, läder, torkad frukt, intensitet och kraft med lite torrt slut. Vi tackar för oss och ger oss tillbaka till Barolo, närmare bestämt Castiglione Falletto, där vi bokat in ett besök hos Paolo Scavino.
Det var så att när vi åt vår middag dagen innan på Camio, så kände Anders igen vinmakaren Elisa Scavino som satt med ett större sällskap vid ett bord bredvid. Efter att vi avslutat vår middag stegade han fram till henne och frågade om vi inte kunde få göra ett besök som idag. Hon sken upp och svarade Javisst! Så när vi nu är där tas vi emot av Ricardo, som tidigare arbetat som sommelier. Han guidar och visar runt. Vingodset grundades av Paolo som gjorde sitt första vin 1921, följd av Enrico som var påtagligt involverad i utvecklandet av rotofermantatorer, av vilka de har en drös. Idag har döttrarna Enrica och Elisa tagit över mer och mer så Enrico övervakar mest. Enligt Riccardo strävade Enrico mot kraftfulla viner medan Elisas håg står mer mot klassisk stil.
IMG_3879mini
I källaren har de såväl botti som barriquer, där de senare endast ligger i endast ett lager – annars utvecklas faten olika, eftersom de då skulle få olika temperaturer, anser man. Vi går till provningsrummet och börjar provningen med Sorriso 2013 (chardonnay, sauvignon och viognier) som är någotsånär frisk med lite gräs och något bittra drag. Barbera d’Alba 2012 är saftig, syrlig och lite kryddig i rak stil, men med Barolo 2010 ökar komplexiteten – tanninrikt, kryddigt och floralt med längd och frisk syra. Med Carobric 2010 (blend av tre cru) lyfter vi oss ett snäpp; snyggt och lovande med fina, tydliga tanniner. Bricco Ambrogio 2010 känns slankt och slutet, men utvecklas en del i glaset. Monvigliero 2010 visar stramhet, lite mint och röda bär med aning mineral och tydliga tanniner. Cannubi 2010 är balanserat, stiligt och lovande med fin syra och återhållen kraft. Bric del Fiasc 2010 är så komplext, stiligt och snyggt som man kan hoppas – fin rödbärig frukt, lite florala drag, bra tanniner och intensitet. 1978 var första årgången av detta vin och med det var Enrico inte först, men väl en av pionjärerna med vingårdsbeteckand Barolo.
IMG_3889mini
IMG_3887mini
Enrico som tillstött och delvis provat med anmärker att 2013 är ett märkligt år såtillvida att det inte utvecklades någon peronospera efter sommarregnen, inte ens på stjälksellerin som annars angrips lätt. Sista vinet blir Rocche del Annunziata 2008 som är komplext, elegant och lite floralt med silkig frukt, fina tanniner, längd och intensitet.
Vi tackar för oss och får med oss en rekommendation på restaurant i Castiglione Falletto; Ristorante le Torri. Utsikten är slående, men vi är lite småhungriga så det går hyggligt snabbt att beställa. För min del blir det tagliatelle ai porcini följd av en lite torr kalvbit. De andra börjar med gnochi i en ostsås, som jag efter provsmakning är glad att jag inte valde. Vi sköljer ner maten med en Bric del Fiasc 2004, som initialt är lite murrig och skogslik, men vinet samlar ihop sig väl och blir njutbart i den strama stilen med god syra, läder och tobak.
004
PS Vi kom hem med de ombokade flygen, fast det hade inte gjort så väldigt mycket om vi blivit strandsatta här. Om man nu måste bli kvar någonstans, så är detta ett av de bättre ställena.

Annonser

2 kommentarer

  1. yquemisno1 · · Svara

    Restaurangen i utkanten av Barbaresco hette Rabayà 🙂

    1. Tack för det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s