Beställningssortimentet igen

BS brukar vara en källa till glädje med många roliga och intressanta upptäckter. Men en del viner som importörerna erbjuder att prova känns som spekulation: ställer man fram ett enkelt eller banalt vin, så kanske det räcker med att någon skriver väl om det för att det ska kvalificera sig till fasta sortimentet. Jag kanske målar fan på väggen, men en del rätt så oförtjänta viner har under framförallt det senaste halvåret letat sig fram till FS. Exempelvis verkar det räcka med att sätta ett kändisnamn på vinet för att det ska sälja. De senaste tillskotten därvidlag är två viner från Makedonien som Leif Mannerström lånat sitt namn till. Men bättre smak borde väl 74-åringen ha? Båda kostar 101 kr och det röda får med lite god vilja knappt godkänt. Men ska jag prova det vita igen vill jag ha risktillägg. Undvik!
Nåväl, fokus på de bättre flaskorna! Rotari brukar göra hederligt och bra prissatt bubbel och AlpeRegis Extra Brut 2008 (77152, 129 kr) är inget undantag – torrt, stramt, brödigt och neutralt med frisk syra. Les Preuses 2010 (75394, 399 kr) från La Chablisienne bjuder på bra koncentration, friskt drag i syrorna, längd, mineral och lätta toner av tång. Roséviner i budgetklass brukar vanligen bjussa på godisaromer och/eller lite lättsmält sötma. Valdemar Rosado 2013 (79470, 67 kr) är istället ett okomplicerat och hederligt matvin med liten strävhet, bär och lite örter.
Bland de röda är Jadot’s Chateau des Jacques Moulin-à-Vent 2010 (71804, 179 kr) ungdomligt stramt med syra, tanniner, bär, örter, längd och skaplig täthet. Det finns flera viner från Gerard Bertrand, men det är framförallt en Saint-Chinian 2011 (71229, 99 kr) som faller mig på läppen; kryddigt, strävt, syrligt och robust med bra frukt. Cornas 2011 (74112, 369 kr) från Domaine du Tunnel har årgångens lite lättare anslag men samtidigt fin svartbärig frukt, frisk syra och hanterliga tanniner. Snyggt. Många Brunello di Montalcino går i den murriga, fatiga tonen, men en BdM 2009 från Collosorbo bjuder på en ovanligt rik körsbärslik frukt utan att ge avkall på den tuffa, sträva strukturen.
Moscato d’Asti är en lättsam och trevlig typ av dessertviner. Fontanafreddas Briccotondo 2013 (76926, torde inte göra någon särskilt besviken; druvigt, rent, aromatiskt och citrusbetonat. Lite tyngre är Château Tirecul la Gravière Les Pins 2011 (75325, 149 kr, 500 ml) från Monbazillac – rikt, aprikosstinnt, lite kryddigt och snyggt med längd, uns ek och skaplig syra.

Annonser

2 kommentarer

  1. Gôut · · Svara

    Har du provat 2008 Les Preuses från La Chablisienne? Den tycker är helt makalöst bra och hoppas bara att tian levererar på ungefär samma nivå. Även om årgångarna är snarlika så är väl tiorna generellt ännu mer mineral- och syradrivna, eller har lite vekare fruktmognad än nollåttorna.
    Fast Les Preuses verkar kunna föda fram bra grejor oavsett årgångar. Min personliga favorit bland Grand Cruerna.

    1. Jag kan ha provat Chablisienne’s 08:a, men hittar ingen notering och kommer inte ihåg den, så kanske inte. Jag håller med dig om årgångsbeskrivningarna och tycker att 10:orna har tillräckligt med stoppning för att balansera de ofta tydliga syrorna. Och på denna 10:a satt allting ihop riktigt bra. Och visst brukar intrycken även från andra Les Preuses dröja sig kvar ett tag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s