G&S

Ibland blir det tätt mellan middagarna. Dagen efter tungspetsövningen var det dags för G&S med Hans och mig själv som arrangörer, dvs Hans brukar stå för maten förutom någon lite detalj och jag för vinerna.
IMG_3911mini
Vi börjar med Cuvée Winston Churchill 1996, som är mer utvecklad än gårdagens. Finstämd, brödig, nötig och mogen på näsan. Ganska rik, lång, klart utvecklad, syrabetonad och aningen kärv i smaken. Någon påpekar helt riktigt att detta måste vara urtypen för ett kändisvin. Synd bara att nytillkomna viner i denna genre är långt ifrån att hålla samma klass. 4p. Till bubblet serveras källburgare (alternativ stavning källbergare), bestående av liten krutong av surdegsbröd med liten bit av halstrad hjortfilé täckt av en tunn skiva lardo. Gott.
IMG_3912mini
Till Hans alltid utmärkta ankleverterrin au torchon dricker vi Hattenheimer Pfaffenberg Riesling Spätlese 2001 från von Schönborn, en producent som inte gör så mycket väsen av sig idag. Vinet har en mogen, fin och samtidigt rik doft med honumg och ett knippe av torkade frukter. Smaken är ganska söt och rik, men balanserad och läcker med honungstoner och fin längd. Sitter som en smäck med anklevern. 4p.
IMG_3913mini
Corton-Charlemagne 2006 från Bonneau du Martray har en kryddig, något smörig och lätt ekig doft med fin guläpplig frukt, nötter och ett uns rök. Smaken är stramt ungdomlig och kraftfull med mineral, längd, distinkt syra och bra frukt. Stiligt och med utvecklingspotential kvar. Ännu en 4:a i betyg. Vinet klarar dock galant av en Karl Johansoppa med ganska höga smaker.
IMG_3914mini
Nu går vi över till rödviner i par. Först ut är två bordeauxer från det kraftfulla och bråkiga året 1975. Mouton-Rothschild bjuder på rätt mycket skog och utveckling i sin kryddiga och rätt dova doft. Lite ceder, tobak och läder kan anas. Smaken är tydligt sträv, stram, lång och koncentrerad om än lite kantig med längd, syrliga drag och tobaksinslag. Lite ruffiga tanniner gör inte detta till ett charmtroll precis. 3,5p.
Nästa vin har en tät, stallig, komplex och rätt fin doft med mineralinslag. Smaken är intensiv, tuff och kraftfull med koncentration och en enastående längd och någon stil. Det är La Mission Haut-Brion som trots ampla internationella lovord inte når mer en än dryg 4:a. Till dessa äter vi en ripsufflé med murkelsås, fast jag tycker nog att timbal är en bättre benämning. Gott i alla fall och vinerna mjuknar något till rätten.
IMG_3915mini
Ostarna får sällskap av två 82:or. Léoville-Poyferré har en läcker tryffel- och kolalik doft med lätta skogstoner. Smaken börjar strävt, syrligt, kryddigt och något robust för att sedan utvecklas och bli finessrikt med bra frukt. Bra längd och drygt 4p. Gruaud-Larose från denna årgång har varit en favorit och bjuder på fin frukt, kola, tryffel, komplexitet och finess i doften. Smaken börjar utmärkt, strävt, stramt, långt och intensivt med fin frukt och ungdomlig framtoning. Efter ett tag i glaset blir tanninerna aningen gryniga och vinet får en lite ungdomligt tvär ton. Knappt 4p. Intressant resa för båda vinerna.
IMG_3916mini
Efterrätten är pasha med hjortronkompott som är en god om än ganska mäktig sak gjord på kvarg, äggula, vispgrädde och mandel. Så här passar syran i dessertvinet in mycket väl. Blandy’s Bual 1964 bjuder på fat, nötter och knäck i doften med en rik, komplex och läcker inramning. Smaken är söt, lång, intensiv, komplex och läcker med en rik, uppfriskande syra . I madeirakonceptet ingår alltid en dos ketoner, men detta vin har kanske aningen mycket av den varan för att få toppbetyg. En knappp 5:a således, men ändå ett stort vin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s