Tungspets

Så blev det återigen dags för en övning i tungspetsens regi. Vi samlas hemma hos Lena, den här gången förstärkta med Percy, numera tillbaka i landet efter ett par års exil i väst. Först några föråkare; Yarra Valley Pinot Noir 2010 från William Downie – attraktiv, ren och klar i frukten och inga kompottoner. God. Nästa vin utanför protokollet är en halvflaska Brachetto d’Aqui 2013 från Braida; halvsöt med trevliga muskatdrag. Helt ortogonalt från föregående vin.

001003

Sötman lyckas dock inte störa möjligheterna att ta till sig smakerna i Henriot Millesimé Brut 1996 på magnum. Doften är utvecklad och påtagligt brödig med ett uns smörighet medan smaken känns kritig och stram på gränsen till sträv med frisk syra. Och kanske man kan ana sig till några lätta fattoner. Jag tycker att det saknar djup så omdömet blir gott, men inte stort. Knappt 4p. Till bubblet förträffliga munsbitar i forma av källbergare (stekta småbitar av surdegsbröd med bitar av rapphönsbröst och lardo).

005

Vi får stilla vitt i två olika stilar. Först en Chevalier-Montrachet 2007 från Domaine Leflaive. Denne kavaljer bjuder på en rik, elegant och komplex doft med nötter, rök, ett uns smör och någon ek. Smaken är rik och mineralig med nötter, rök och frisk syra. Det är kraftfullt men elegant samtidigt och fathanteringen är snygg. I början känns vinet ungt, men efter ett tag i glaset smyger sig lätta toner av vinteräpplen fram. Med tanke på domänens låga svavelinsatser nuförtiden, så var det nog lagom att dricka vinet nu. 4,5p.

Nästa viting är Guigal’s Hermitage Ex Voto 2010 som har en fatig, tät doft med kryddor, äpplen och vaxiga inslag. Smaken känns kraftfull, eldig och rik med fin aromatik i doften. Faten märks, texturen är krämig, det är eldigt och slutar aningen beskt med lätta äppeltoner. Vi enas om att detta nog är det ultimata marsannevinet. 4p.

006

Till dessa två äter vi först stekt kalvbräss och sedan en lagom krämig karljohanrisotto. Bra ackompanjemang.

Nu följer tre röda med Clos de la Roche 2009 från Boisset som start. Det har en liten, kryddig, lätt örtig doft med diskreta bärtoner som följs av en stram, sträv och syrabetonad smak med röda bär. Vinet är betydligt snålare än för ett år sedan, men i det slanka uttrycket finns det stil och koncentration, så vinet behöver tid. 3,5p idag.

008

Nästa vin är betydligt tuffare – det är Scavino’s Bric dël Fiasc 2001, som har en kryddig, mintig och tät doft med röda bär, lite anis och lätta skogstoner som smyger upp ur glaset efter ett tag. Smaken bjuder på tuffa, men bra tanniner, frisk syra, fin bärlik frukt och bra längd. Förvånansvärt ungdomligt. 4p.

009

Sist i denna rad är Barbaresco Riserva Speciale 1969 från Scarpa. Det är påtagligt ljust i färgen och matt, eller snarare grumligt. Doften är kryddig med påtagliga skogstoner och lite svamp. Det är påtagligt utvecklat i smaken som är sträv, syrlig, slank och rätt uttorkad. Det känns lite blekt, men vinet fascinerar ändå. Till detta en utmärkt råbiff med vakteläggula.

012

Nästa tre viner börjar med Leoville-Poyferré 1989, som har en elegant, cederlik doft med lite cassis, lätta skogstoner och et uns paprika. Smaken är sträv, stram, syrlig, lång och ungdomlig. Vinet har stil och fortfarande utvecklingspotential. 4p.

Nästa vin är numret större. Vi möts av en utvecklad, elegant och läcker doft med kola, läder, kaffe och tobak. Smaken är rik, elegant och silkig med stil, längd och fina tanniner. En riktigt läcker Mouton-Rothschild 1989 som är utmärkt nu, men har mer att ge. 4,5p.

Nästa vin känns för mig i detta sammanhang något överstyrt. Vi har en Trefethen Cabernet Sauvignon Estate 2005 i glaset. Det har en fatig, bred och rik doft med söt frukt, bacon och lite mint. Smaken är ekig, eldig, lång och något bitter med rik, söt frukt och liten bitterhet. Det är snyggt, men något överdrivet för mig. 3,5p.

015

Vi äter en härlig, helstekt T-benstek, inköpt på Lennart & Bror samt perfekt anrättad.

Vi får ett oannonserat rödvin som visar sig vara en Savigny-les-Beaune Aux Fourneaux 2012, Le Grappin. Det har en tydligt hallonlik och rostad doft som följs av en lätt, ren, bärig, saftig och god smak. Rätt hög pinocity så vinet känns inte som en Bourgogne.

018

Vi avslutar med Oremus Tokaji Aszú 6 Puttonyos 1999 som har en fatig, nötig doft med russin och andra torkade frukter. Som i mänga äldre ädelrötade viner finns det även en ton av gammal, lätt fuktig kartong från källaren. Smaken är utvecklad, attraktiv, läng, bred och balanserad med nötter, fat och tydlig, fin syra. Smaken är klart bättre än doften, sså den senare drar ner betyget till 3,5p.

Snart dags att planera in nästa övning?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s