Grosse Gewächse

Det är alltid lika spännande att komma till Wiesbaden och prova Grosse Gewächse. I år hade VDP utökat antalet provningsdagar till tre, men det var ändå fullt upp om man ville hinna med. För de vita handlade det i huvudsak om 2016 och för de röda 2015.

När 2015 var ett år som gav rika och fruktdrivna viner med bra syra så beter sig vinerna från 2016 helt annorlunda. Generellt är det slanka, mineral- och syrabetonade viner med återhållen frukt. Vinerna är dessutom lättare än året innan, speciellt i de norra distrikten. Det låter kanske inte så översvallande, men det finns en hel del riktigt eleganta viner. Som vanligt är vinerna ofta svårprovade då de ofta är buteljerade för någon månad sedan. Så det finna alltid utrymme för omvärderingar, men det goda intrycket av 2015 består.

Vinerna från Nahe brukar alltid komma ut bra, så även vid denna provning. Av runt 15 toppbetyg så kom 6 från Nahe! Här finns det bra balans mellan mineral och syra. Att frukten är något blyg kompenseras av vinernas finess. Dönnhoff excellerar med sina viner, speciellt Dellchen och Hermannshöhle. Schäfer-Frölichs viner brukar alltid vara mycket återhållna och därmed svårbedömda, så även nu. Det finns bra substans i dem så de lovar gott och vid provningen så framstod Halenberg som bäst.

Vinerna från Emrich-Schönleber sjöng inte riktigt, men de brukar å andra sidan utveckla sig väl. Sjöng gjorde dock vinerna från Gut Hermannsberg, en producent som verkligen har lyft sig själv i året. Godset valde att vänta med att släppa sina bästa 2015 tills nu och där framstod speciellt Kupfergrube och Bastei som speciellt åtråvärda.

Mosel levererade rena, lätta och rätt slanka viner utan några storheter. De som lyckades bäst är tycker jag är Heymann-Löwenstein, Fritz Haag, Schloss Lieser och van Volxem.

Rheingau visade sig som vanligt vara en varierad samling kvalitetsmässigt, men med en del bra viner. Generellt sett lite tätare än Mosel. Som brukligt presterade Künstler, Leitz, Spreitzer och Kesseler väl, men även Weil och Prinz.

I Rheinhessen lyckades man över lag väl och de bästa är utmärkta. Vid Rhenfronten kom de bästa från Gunderloch och Kühling-Gillot med Hipping respektive Pettenthal som toppnummer. De södra delarna nådde inte riktigt till de topparna, men nästan. Kellers Hubacker kändes lite återhållen, men man kände ändå att här finns det klass. Annars var det kända namn som Wittmann (speciellt med Kirchspiel) och Battenfeld-Spanier som höll sig framme.

I Pfalz var vinerna lättare än vanligt i ganska stram stil. Bäst var vinerna från klassisk mark i Mittelhardt. I en så naken årgång som 2016, så framträder den högst klassade vingården Kirchenstück i ett förklarat skimmer. Bäst lyckades Bürklin-Wolf och von Buhl, delvis beroende på att dessa två presenterade sina 2015. Men även vinerna från samma vingård signerade Acham-Magin, Bassermann-Jordan och von Winning var mycket bra. Nämnda producenter hade även utmärkta viner från andra lägen, speciellt Jesuitengarten. I samma liga bör även Mosbacher nämnas. Och strax därefter Christmann.

Frankenrieslingarna var rätt bra med några toppar, medan silvanervinerna var friska och rena i återhållen stil, om än inte så finessrika. De bästa vinerna tycker jag kom från Wirsching, Horst Sauer och även Rainer Sauer.

Würtembergs vita brukar sällan hitta längst in i mitt hjärta, så ock detta år; habila, men inget storartat.

Beträffande de vita burgundersorterna var det egentligan ingen av sorterna som excellerade. Weissburgunder funkade bäst i Baden, där Grauburgunder kändes mer helgjutna. Bercher är väl den producent som förtjänar omnämnande.

Jag hade förväntningar på Spätburgunder 2015, speciellt de från Baden, som sammantaget kändes rena och rätt bra, men utan det lilla extra som en sådan årgång skulle kunna ge. De 2014 som presenterades var lättare med något dämpad frukt, med vinerna från 2013 bjöd på såväl högre syra som bättre koncentration. I toppen för Ahrvinerna 2015, vilka klarade sig väl, fanns Adeneuer och Meyer-Näkel. Rheingau hade en hygglig medelnivå och som vanligt fanns Kesseler i topp. Pfalzvinerna var goda men saknade den klass man hade kunnat hoppas på. I Franken kom som vanligt Rudolf Fürst ut bäst och i Baden lyckades Huber bra med sin Bienenberg-Wildenstein, medan de andra av hans flaskor var bra, men utan att sjunga.

Slutligen blev jag överraskad av Lemberger i Würtemberg – bättre än på länge. Här verkar 2015 ha kommit till sin rätt. Namn att nämna inkluderar Graf Neipperg och Gerhard Aldinger.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s