Grosse Gewächse 2017

I slutet av augusti hade VDP sin årliga provning av Grosse Gewächse. För de vita handlade det framförallt om 2017 men även viner från 2016 förekom. De röda hade 2016 som huvudtema med en del äldre saker som komplement.

För att förstå 2017 – framförallt på rieslingsidan – kan det vara bra att repetera hur -15 och -16 var som årgångar. 2015 utmärktes av mycket varma dagar samtidigt som nätterna var svala. Resultatet blev viner som var rika och koncentrerade med bra driv i syra och ofta tropiska drag i frukten. 2016 var en motsats som gav mineralbetonade och slanka viner med distinkta syror och dämpad frukt.  2017 befinner sig någonstans däremellan. Sommaren var liksom 2015 het och gav tjockskaliga druvor vilket i sig resulterade i vita viner med en del strävhet. Vinerna har hög syra och är mineralbetonade samtidigt som frukten som finns där är ren och fin, även om den är lite dämpad. Många viner är klart reduktiva – vilket nog tanninerna bidrar till – och det gör dem mer svårbedömda än vanligt.

Sedan förra året har jag omvärderat 2016 något; jag tyckte de var väl slanka men de har under året lagt på hullet en aning, men denna provning visade viner som var oväntat utvecklade, där en hel del verkade ha någon slags affinitet med 2010.

Som vanligt tycker jag att Nahe lyckades bäst med många av landets bästa viner. Vinerna är generellt sett stilfulla och expressiva med stuns i syran, mineral, koncentration och längd. Alla Dönnhoffs viner kändes helgjutna med Dellchen i topp, åtminstone just nu. Gut Herrmannsberg som sedan några år är tillbaka på toppen visade tre viner från 2016, där Bastei övertygade mest, men Kupfergrube kör nog om med vidare utveckling. Av deras 2017 var både Steinberg och Rotenberg riktigt bra, med ett litet övertag för den förra. Samtliga Schäfer-Fröhlichs viner höll hög klass och det är svårt att hitta någon favorit i dagsläget; men Felseneck ligger bra till. De två vinerna från Emrich-Schönleber var också bra, även om de i provningsögonblicket kändes ligga snäppet under. Även Crusius viner får nämnas med Mühlberg som bästa vin.

Mosels styrka är definitivt vinerna med restsötma, men en del goda GG går att hitta. Generellt reduktiva viner med koncentration, mineral, gul frukt, ibland lite citrus och märkbar strävhet. I sammanhanget lyfter jag gärna fram Schloss Liesers Niederberg Helden, Haags Juffer-Sonnenuhr, Haarts Goldtröpfchen, Grans-Fassians Apotheke, Maximin Grünhaus Abtsberg, men även van Volxems Pergentsknopp.

Rheingau har genom åren känts lite som en bergochdalbana i kvalitet, men 2017 känns det aningen jämnare. Vinerna är mineraldrivna med lite dämpad frukt, distinkta syror och bra koncentration. Vid provningstillfället framstod Kloster Eberbachs Marcobrunn, August Esers Doosberg, Künstlers Berg Rottland och Kesselers båda Berg Roseneck och Schlossberg som utmärkta. Precis därunder rankade jag Künstlers Kirchenstück, Weils Gräfenberg, von Oetingers Marcobrunn, Kühns Doosberg (2016), Vollrads Schlossberg, Johannishof Berg Rottland samt Berg Schlossberg från Wegeler respektive Künstler.

Vinerna från Rheinhessen kändes generellt återhållna och inte så expressiva men med gulfruktig framtoning och rätt stor spännvidd i kvaliteten. Kühling-Gillot lyckades väl med sina Hipping, Pettenthal och den rotäkta Rothenberg. Keller visade sin vana trogen endast två viner; Hippping och Morstein som båda övertygade. Därutöver serverade Wittmann ett utmärkt gäng i form av Aulerde, Brunnenhäuschen och Morstein. Andra välgjorda viner var Groebes Kirchspiel och Gutzlers Morstein.

Pfalz bjöd på många bra viner, speciellt från mittendelen; den mest kända. Vinerna visade tydliga syror, någon strävhet och något mer mineral än frukt.

Allra bäst tyckte jag om Bassermann-Jordans Kirchenstück, tätt följd av samma producents Jesuitengarten, Mosbachers Jesuitengarten, Freundstück, Pechstein och Ungeheuer (full pott helt enkelt). Därefter en hel radda bra saker från Laumersheim i norr till Gimmeldingen i söder.

I Franken tycker jag bättre om 2017 än året innan. Det senare året visar viner med fräschör och diskret fin frukt, allt parat med klassisk mineralton, de bästa från musselkalk. När det gäller vingården Am Lumpen 1655 så visar Michael Fröhlich samt både Horst och Rainer Sauer utmärkta viner på såväl silvaner som riesling. På rieslingsidan gjorde Bürgerspital väl ifrån sig med såväl Stein-Harfe som Stein-Hagemann. Bland silvanerna visade Wirsching två riktigt bra 2026; Julius-Echter-Berg samt Kronsberg.

När det gäller weissburgunder så var de rätt OK överlag, men saknade lite personlighet. De var ofta rätt eldiga och aningen ekstinna. Bäst tycker jag att man lyckades i Pfalz med Kuhns Kirschgarten, Rebholz Im Sonnenschein och Wehrheims Mandelberg. Grauburgunder varierade i såväl stil som kvalitet där Kaiserstuhl var ursprung för de bästa, varvid Berchers Feuerberg-Haslen lade beslag på tätplatsen. Några chardonnayer från Baden bör också nämnas, båda från 2016; Hubers Bienenberg samt Lämmlin-Schindlers Frauenberg.

Riesling från Würtemberg kan vara trevlig, men visar sällan någon elegans, så icke heller denna årgång. De röda har däremot börjat röra på sig och blivit allt bättre. Bästa spätburgunder 2016 tyckte jag att Aldingers Gips Marienglas stod för, medan Graf Neippergs Schlossberg övertygade mest bland alla lemberger.

Men den stora vinnaren bland spätburgunder 2016 var som så ofta Ahr. Där var vinerna riktigt bra om man bortser från de alltför ektunga sakerna. Hos producenten Nelles har junior tagit över med en ren, elegant och fruktbetonad stil, så jag uppskattade hans Burggarten. Andra bra saker var Sonnenberg, Silberberg och Pfarrwingert från Meyer-Näkel samt Rosenthal och Gärkammer från Adeneuer. Såväl Rheingau som Rheinhessen verkar ha haft ett mellanår 2016; vinerna når inte riktigt ända fram. Då var det bättre i Pfalz med oftast fin balans, där de två bästa var från 2015; Bassermann-Jordans Ölberg-Hart samt framförallt Beckers Sankt Paul, båda med fin frukt och integrerad ek.

Baden bjöd på varierande kvalitet med Hubers Bienenberg-Wildenstein som bästa nummer. Producentens övriga viner övertygade dock inte.

Och så ska vi inte glömma bort Frankenproducenten Fürsts Centgrafenberg; som vanligt stilig och stram.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s